Fredrik Pousette Falk

Just remember, this is what you chose

http://open.spotify.com/track/74cHtaYJDzLUiIcAARwkXN

Håller på att återupptäcka en klassiker från barndomen - Avadå Band. Jag såg dem juli 1997, i det på den tiden alldeles fantastiskt gigantiska barntältet på FFF (Falu Folk, eller Falun Folkmusik Festival, för den som inte är insatt). Min gode far var klok nog att investera i en CD med bandet, åt sin son.

Det är otroligt häftigt att återupptäcka sånt som man aldrig har delat med någon annan, utan bara lyssnat på själv och aldrig påminnts om. Och det här måste ju vart den tidigaste folkmusiken jag lyssnade på självmant. Det är inte helt renodlad folk, men ändå är det inte svårt att tänka sig att skivan "Med paraply och brillor" gav mig en första egen insikt i folkmusikens form och grundstruktur.

Man hörde ju dessutom vad de sjöng! När jag var sex-sju bast började jag som bäst inse att låttexterna bestod av ord - såna som betydde någonting och menade någonting. I häftet som medföljde "Med paraply och brillor" stod dessutom texterna nedskrivna! Så att man kunde hänga med alldeles helt och hållet. Wow!

Och texterna är så fantastiska - det är verkligen det som är mest värt att älska med barnkultur. Igår sökte jag för övrigt ett antal kurser på Stockholm Universitet inför våren 2011, bland annat ett par kring barnvetenskap och barnkultur. Vore grymt spännande att fördjupa sig i!

Bara en sån sak som att Georg Riedel, Alice Tegnér, Jojje Wadenius, James & Karin, Mikael B. Tretow, Hasse Alfredson, Jujja och Tomas Wieslander, Thorbjørn Egner m.fl. har hjälpt till att bygga upp våra röster och intressen för musik, genom sin fantastiska musik och/eller sina kluriga texter. Jag personligen är alldeles säker att jag aldrig hade gått musikestet om det inte vore för de kassettband med Alice Tegnérs visor, och böcker (typ Min Skattkammare och dyl.) som användes flitigt på Haraldsbovägen under 90-talet.

TACK världen för all underbar barnkultur, som vidgar våra vyer och sporrar våra fantasier!

Snake made by Neave Games

Jag har lagat en riktigt välgjord, god fredagsmåltid - och jag får avnjuta den varm! Inte ofta det händer.

Så nu sitter jag här, imponerad av mina egna matlagningsskills, och slappnar av för första gången idag. Känns som ett värt slut på en trött vecka.

Sanningen finns alltid runt hörnet...






...men sällan framför våra ögon.

Mumin:
- Titta, vad är det?

Muminmamman:
- Ja, inte är det där nå'n grönsak i varje fall.

Mumin:
- Det är nog ett flygande tefat!

Muminpappan:
- Hmm, kanske det är en tusenfoting från rymden.

Muminmamman:
- Men vi är ju på jorden.

...så väl som den 21 september, känns lite som att vakna upp i en kollektiv bakfylla.

Hela Sverige är tagna av nattens fest som plötsligt slog om till dystert allvar. Den bittra insikten börjar så sakteliga lägga sig inom oss alla. Vad var det som hände, egentligen? Vad är det vi har gjort?

Nu har vi fyra år på oss att nyktra till.

Låt inte nästa val bli lika pinsamt dagen efter.

Jag borde kanske skriva någonting.

Den senaste tiden har jag varit alldeles för upptagen med flytt, jobb och intresse för valet, för att känna någon drivkraft att blogga. Kanske fortsätter det så, kanske inte.

Frågan är vad man ska skriva om idag. Vad gör jag med mitt liv? Hur uppnår jag mina mål utifrån min plats just nu? Hur ser framtiden ut? Vilket politiskt klimat kommer vi att se i Sverige under framtiden, under mitt liv?

Valet känns mest relevant. Trots att jag egentligen kanske inte orkade, besökte jag fi:s valvaka igår. Det var en trevlig tillställning, men 80% hade hippa glasögon och 70% av dem kändes lite pretto. Så jag lämnade mina egna glasögon i jackfickan, och gick in i en roll som inåtvänd och tyst. Men Gudrun var ju också där och lyste upp mörkret. Och att Feministiskt Initiativ blir tredje största parti i Simrishamn, kan väl inte ses som något annat än en seger. Förmodligen börjar grunden läggas för en framtida fortsatt genusdebatt värd namnet.

Å andra sidan, i reichstagen, verkar också den framtida politiska agendan förändras. Första borgerliga regeringen på den här sidan av världskrigen som sitter mer än en mandatperiod. Det i sig är naturligtvis inte världens undergång. Åtminstone inte under kommande mandatperiod. Nej, det mest skrämmande är att den svenska befolkningen har röstat in ett främlingsfientligt - eller som de själva säger, migrationskritiskt - parti i riksdagen.

Det är högst bekymrande. Inte bara för att de finns där, erkända som jämlikar med vänsterpartiet och kristdemokraterna; utan för att mer än var tjugonde svensk tror att de är det enda parti som kan lösa sveriges problem. Och de påstår att sveriges migrationspolitik är ett problem i sig. Naturligtvis kan integrationen förbättras, främst genom starkare engagemang från nationens medborgare. Men aldrig, aldrig får vi förråda den internationella humana solidaritet som är nödvändig för att världen ska kunna bli rättvis och frisk.

Under de kommande fyra åren, åtminstone, ställs vi inför många vägval. Många utmaningar. Vi får aldrig ge upp kampen för ett samhälle som sätter jämlikhet, omsorg, miljövård och internationellt och nationellt bistånd framför egoism, girighet, konsumtion och ekonomisk tillväxt. Det innebär kampen mot nationalism, kampen mot lägre finansiering av välfärden, kampen mot könsroller, kampen mot segregering, kampen mot klassåtskillnader och kampen mot den egoistiska girighet som sätter konsumtion framför miljö och internationell solidaritet.

I fall jag hade haft talang hade jag blivit rockmusiker. Och då kanske jag hade haft en och annan groupie.

- Lars Ohly

Alltså. De senaste dagarna har verkligen tagit mig med storm.

Egentligen har inte jättemycket hänt, men väldigt trevliga förändringar. Jag hittade häromdagen ett jobb jag verkligen ville söka. Igår sökte jag det, med färdigskrivet och väldigt snyggt CV. Idag blev jag uppringd (när jag låg och sov middag - så jag var pinsamt seg i starten) och ombedd att komma på intervju på måndag.
Härligt värre! Det är ett jobb som mötesbokare jag söker. Precis sånt som jag, främst efter att ha jobbat på sommarskolan, har insett att jag vill hålla på med. Administrativ skit är fantastiskt kul!


Idag var jag nere på stan, och lyssnade på Gudrun Schyman som stod och snackade i Geislerska parken. Jag fick mig en kram också, det ni! Sedan gick jag och röstade. Valde efter mycket eftertanke tre olika partier i kommun-, landsting- och riksdagsvalen, vilket kändes som att det borde generera åtminstone några vuxenpoäng.


Dessutom mötte jag flera trevliga typer igår och idag, som lyste upp tillvaron. Malvina med föräldrar, Garizim-Johannes, självaste Daniel Olsson, Felicia samt ett par av mina tidigare anställda - Ulrika och Edit. Var också på besök i kollektivet Lillebror, vilket var väldigt trevligt. Och någon vänlig själ hade ersatt den trasiga ramen vid Jonas' bild vid rälsen med en ny, det kändes väldigt tryggt.


Idag, när jag avvarade en längre stund åt surfning av internätet, hittade jag en trailer för filmen Cornelis - och lade märke till att den har premiär på min födelsedag. Just som jag trodde att euforin inte kunde öka. Jag är så pepp - så många kulturupplevelser i framtiden. Gösta Ekman- och Robert Gustafsson-biografier, Cornelis- och Potter-filmer, och om jag får någon anställning har jag löner att se fram emot, för att förhoppningsvis kunna investera i förbättrade situationer gällande dator och mp3-spelare. Windows 7? iPod eller Archos? Mumma!


Jag håller tummarna för att allt går bra under flytten nu på söndag, och framförallt på intervjun på måndag. Spännande!